Debatten om amning går varm. Alltid.
Nu handlar det först och främst om “om”. Så har ju “när” och särskilt “var” varit ett hett tema. “Varför” vet vi förhoppningsvis redan. Men att “hur” kunde ingå i de här frågeorden var för mig en överraskning.
Amning var inte ens ett tema jag tänkte över när jag blev gravid första gången. Såklart skulle jag amma och det skulle gå av sig själv. Lika självklart som att jag skulle föda. Det är ju i den ordningen det ska göras, man blir gravid, föder och ammar.. Och det löser ju sig på nåt vis. Det slutade med att jag blev överraskad över hur stort problem det faktiskt kan bli. Inte debatten alltså, men amningen.

Jag trodde att allt skulle gå på räls.
Kroppen är ju så finurlig.

Att den producerar, ger beskydd och näring till ett foster vare sig man vill eller inte, är helt otroligt. Att bebisen kommer ut på egen hand (även om det är tryggt och skönt att få hjälp, och även om det absolut inte känns som att den ska komma ut på egen hand när du ligger där i födselsängen och grinar) och efteråt får mat från din egen kropp är helt makabert. För oss som studerat medicin eller andra hälsoyrken och vet hur celldelning och dna-överföring fungerar är det nog ett ännu större mirakel. Du ska veta att det är en hel fabrik där inne med både maskiner, överordnade, hjälpredor, städpersonal och reparatörer. Ett helt samhälle! Och de visar prov på ett samarbete som vi människor verkligen borde anamma. Ett helt samhälle bygger upp ett nytt samhälle, som ska fungera utmärkt, och oftast gör det det. Det nya samhället är ditt barn. Men när skapelseprocessen verkar vara så noga planerad av naturen/universum/gud (välj själv) varför är det då så mycket runtomkring som skorrar?

Varför måste en del av oss slita med att bli med barn? Varför ska det göra så jäkla ont att föda så att några av oss går helt ned i källaren och får psykos? Varför ska man blöda så mycket att man nästan avlider när bebisen är ute och mår bra? Och varför ska bebis källa till fortsatt överlevnad, amning, vara så jävla mycket vrångare än nödvändigt?

Kroppen är finurlig. Men också dum. Jättedum.

Och why, oh why ska amningen göra så ont?! Och vad är poängen med att ha en gråtande bebis på alla ökningsdagar där man går runt och undrar om den får nog mat (samtidigt som mjölken läcker ut under natten mellan måltiderna)? Och dom jäkla ökningsdagarna liknar ju mer på ökningsperioder och dom kommer ju skitofta! Bebis vill ha puppen varje jäkla kvart! Och ju mer bebisen suger desto mer smärtsamt blir det. Och när den inte får nog mat blir den som oss andra hungriga; skitsur! Den hackar, sliter och slår.

Kroppen är finurlig. Men också dum. Jättedum. Skapelseprocessen verkar så storartad och planerad ned i minsta detalj, men efter det jättearbetet fanns det kanske inte ork eller vilja till övers för naturen/universum/gud till att finslipa detaljerna runtomkring!

När jag ammade försteman (svettig och ångestladdad) var det en liten smärtchock varje gång. Det kändes som att jag prövade allt för att få det till att funka; krämer, pumpar, plåster och silikonskydd. Den lille killen var otålmodig också. Om jag var för långsam med att få ut behagen, blev han så sur att han skrek okontrollerat och glömde fullständigt (eller sket i) maten. Bröstvårtan bara hängde och dinglade i hans skrikande mun som ett klockspel. Den gången gav jag upp efter 2,5 månad. Jag pumpade ibland för att se hur mycket det kom. När det kom 20 ml gav jag upp. Jobbet stod inte längre i proportion till utbytet.

Jag ville verkligen få till det med nummer två.

Det har gått en bra stund. Nu, sju år senare sitter vi där i soffan och koncentrerar oss på amningsakten. Samma kallsvettiga mor – ny bebis. Eller.. jag koncentrerar mig iallafall, en av två, inte så illa! Och jag gruvar mig, för jag vet vad som komma ska. Bebis huvud svajar med öppen mun framför den ömma bröstvårtan. Hon är hungrig. Hon ser ut som en varanödla som ska sätta tänderna i sitt byte. När hon sätter munnen över tutten lagar jag grimaser av smärta och biter mig i handen. De första sekunderna är hemska och skär som knivar och öppna brännsår.

Jag har övat, jag har läst och jag har googlat. Men jag blir så provocerad av de übermammor som prövar att framstå som orakel. Som mattanter från 50-talets folkskola tvångsmatar de en med sina meningar och sitt bättre vetande, istället för att ge råd eller guidning. Och så sitter man där och grinar över tallriken med äcklig pölsa. Übermammorna tycker att jag borde kämpat liiite mer innan jag gav upp sist. Jag har fått råd och tips av många anställda på BB, både barnmorskor och barnskötare. Jag har pratat med många mammor. Både de som gett upp väldigt fort, de som kämpat, de som vägrar amma och de lyckliga som aldrig haft problem alls.
Jag är en av dom som tycker att amningen är värre än födseln.

Men det var en sak som fick poletten att trilla ned.
Jag satt och googlade amning på och fick upp en amerikansk video av en kvinna med några handdockor. På ena handen hade hon en hemlagad docka som såg ut som en karaktär från “The Muppetshow” och i andra handen hade hon ett virkat bröst i fina färger. Jag skrattade rått åt upplägget. Men – man ska inte döma hunden efter håren, eller i detta fallet, inte tanten efter virkfärdigheterna. Tanten pratade flera gånger om att “laga hamburgare”. Det vill säga att bebisen ska gapa som om den ska ta en tugga av en Big Mac, och bröstet ska klämmas ihop som man gör med en hamburgare innan man sluter käftarna om den. Jag tänkte surt att mitt bröst kommer vara i samma tillstånd som en halväten hamburgare när bebis får ta tag i det. Bara tanken får mig att må illa. Och Mac Donaldsreklamen som dyker upp i mitten av videon får mig att svettas.

Bröstvårtorna är redan upplösta till köttfärs, det enda som är intakt i dem är ironiskt nog nervbanorna.

Hursomhelst..
Damen på videon för mupp och virkad pupp ihop som en kollision i slowmotion. Muppnäsa och virkad nippel pekar snett uppåt mot en gemensam punkt i början av rörelsen, för att så komma i vater när de möter varandra. Och jag förstår för första gången hur det ska göras! Vi prövar och det funkar! Inte det att det inte fortfarande gör ont (bröstvårtorna är redan upplösta till köttfärs, det enda som är intakt i dem är ironiskt nog nervbanorna). Men detta är vändningen! Jag börjar nästan grina, för att så börja skratta. Jag känner mig glad men också förolämpad på något vis. Att det måste till en jävla dockteater för att behärska detta naturens fenomen för förtäring! Bebis ser också lite kränkt ut.

Jag tänker att amningen måste gå som en dans i Amerikat där de är så bra på att äta hamburgare!

Nu måste jag bara påminna både mig och bebis om vad som gäller vid varje amningsstund. Så varje gång jag ska amma skriker jag ut, “laga hamburgare!!” Då vet vi vad som gäller. Bebis har samma min som en påläst student före tenta när jag lägger henne till bröstet. Allvarlig, men koncentrerad och orädd ser hon på mig med med lite jävlaranamma i blicken. Vi ser varandra djupt in i ögonen, hon är beredd, hon väntar bara på signal. Det är vi mot världen. Nu ska här lagas hamburgare.

Amningen går bra helt till någon gång efter månad fem, då avslutar jag det hela och tar min kropp tillbaka. Jag är så nöjd med min insats och med bebisens insats. Och jag väljer att sluta nu, för att det kommer så lite och är över så fort. Närheten får vi bibehålla på annat sätt. Och hon är så intresserad av fast föda i tillägg, räknar med att hon gläder sig. Nu åker avokadon och bananen fram. Och kanske.. en tur till Mac Donalds?