Man kan läsa så mycket man vill om spädbarnstiden, men gudarna vet att det ändå kommer som en chock. Även med bebis nummer två. Inte nog med att snippan ömmar efter födseln. Det läcker också från alla kroppsöppningar på både dig och bebisen. Man vaknar i ett bad av bröstmjölk och svett på morgonen, mer eller mindre utvilad (oftast mindre). Man undrar om bebisen får i sig nog mjölk på dagen och varför i hela friden det läcker så mycket ut i sängen om natten? Använda amningsinlägg ligger runt omkring i lägenheten, stela och hårda, och liknar mer på frisbees än på amningsinlägg.

Det här kallas så fint för en omställning.                                                                                                    

Det kan säkert vara därför man läser i allehanda föräldraorientering att man ska låta dammet ligga i hörnen, sluta plocka undan hela tiden, sänka garden och njuta av barnsängstiden. Eller barsel, som vi säger i Norge. Man ska vila och få i sig mycket näringsrik mat. Och amma. Och jag känner att det är lite fyrkantiga rekommendationer här.. Vad med oss som gärna håller ordning hemma, men inte gillar att stå i köket? Det betyder lite näringsrik mat. Vad ska vi göra? Jag har aldrig läst att man bör äta asiatisk takeaway varje dag, oavsett om det finns folk (mig) som avskyr att stå i köket.

Jag vill väldigt gärna äta som en hollywoodfru, eller varför inte som en fransyska? Men gärna slippa laga. Och jag måste nästan ha en muta för att orka amma. Det är både slitsamt och smärtsamt.. Det hade varit fantastiskt att kunna läsa; “sänk garden, köp takeaway varje dag och håll dig undan köket” eller ”börja dagen med kaffe och varm croissant, och gör det trevligt hemma”.. Det hade känts mer acceptabelt att göra det då. Vardagsekonomin kan i och för sig få sig en törn.

Och det låter ju jättefint att njuta barseltiden. Det bör alla göra. Men var och en måste få njuta på sitt sätt. Jag råkade i ett präktigt (eller utmattat?) ögonblick säga till min barnmorska att jag skulle sova när bebisen sov. Hon lät nöjd och en smula imponerad. Eller kanske det bara var dold misstro? Hursomhelst trodde jag själv på det. Och till mitt försvar har det ju hänt, säkert tre-fyra gånger! Men det är ju så mycket annat som bör göras (och som kanske inte är roligare, men mer stimulerande, än att sitta och kutryggigt häcka med en bebis i armarna. Det gör man ju så många timmar ändå).

”Hemma hos oss gillar vi att ha det rent (mannen) och ha ordning i grejerna (jag). Vi är därför ett superbra team. Han vet inte var något ligger och jag vet inte hur dammsugaren fungerar”

Hemma hos oss gillar vi att ha det rent (mannen) och ha ordning i grejerna (jag). Vi är därför ett superbra team. Han vet inte var något ligger och jag vet inte hur dammsugaren fungerar. Jag är heller inte den typen som kan stirra med ett fånleende på min bebis i timmar. Särskilt inte när det ser ut som armageddon runt mig. Jag har aldrig varit typen som kan sitta i en soffa och bara gulla/se på tv/stirra i taket. Säg vad du vill, men; Jag. Får. Ont. I. Kroppen. Jag blir rastlös och stressad. Därför blir alternativet ganska kul, som att att sortera tvätt, plocka in från diskmaskinen och bädda sängen. Jag tror aldrig det har varit finare hos oss än när försteman kom, konstant ordning och reda. Och folk med åsikter trodde att jag slet ut mig bara för att det råkade vara militärisk ordning i garderoben. Men tro´t eller ej, det är avslappning för mig.

Men det där med dammet är jag enig i. Jag tjatar på mannen att han ska ta det lugnt, när han kommer släpande med den klumpiga, högljudda tingesten som kallas för dammsugare. Att det inte är nödvändigt att dammsuga just NU. Att det snart blir lika dammigt igen. Att barnen springer ut och in hela sommaren. Alla våra grejer är på sin plats och det betyder att jag har harmoni i själen. Han sliter. Han skiter i grejerna. Han vill dammsuga. Men jag orkar inte ljudet, och ramsar upp alla anledningar till varför man ska ta det med ro i barseltiden. Han påminner mig om att det är jag som är i barsel.

Efter några månader kommer Detstorahåravfallet. 

Det är hår överallt. Vi hittar det i diskmaskinen, på frukostbrickan, i halsvecket på bebisen. Gudarna vet i vilka veck mannen hittar dom. De är överalt, utom på mitt huvud känns det som. Dagarna går, håret hopar sig upp i hörnen och i sängkläderna. Mannen har varit duktig, jag har inte sett dammsugaren på ett dag. Tyst och skönt.

Det kommer upp nya småhår, en slags stubb på hela skallen. Det ser helt sjukt ut, som när vårgräset spretar upp ur fjolårets långa halmstrån. De fungerar som stödhår för det långa håret så det inte ligger ned på toppen av huvudet som det brukar (stödhår kan man klippa på utvalda ställen för att uppnå volym, har frisörväninnan förklarat. Med vikt på utvalda. Hon är också mor).

Huvudet ser avlångt ut efter den ofrivilliga volymen på toppen. Jag googlar “håravfall graviditet” och läser att man bland annat bör äta näringsrik mat. Japp, så var det med det. Nu skiter jag i kostnader, jag måste få i mig wookade grönsaker, sushi och tång! Skickar ut man och son för att köpa takeaway. Följer dom till dörren och inser att det är väldigt mycket skit och bös på golvet, särskilt i hallen. Dammråttor ruvar i hörnen. Har jag varit i hallen på en stund? Hur länge har det sett ut såhär? Jag drar lösa associationer til typ.. en ladugård, en spilta? Eller gud förbjude.. en stia? (När jag kontrollgooglar “bös” står det; torrt, oidentifierat skräp, från fint damm till allmänt junk. Utmärkt ordval alltså).

“Baby! När du kommer tillbaka måste du dammsuga, det ser ut som om djur bor här!” skriker jag, hängande ut genom ytterdörren med bebisen på armen. Barseltiden är nu officiellt över. Dammråttorna härjar. Och sonen tjatar om husdjur. “Se noga nu”, tänker jag medan jag kastar en blick på de ofrivilliga kreatur av damm och partiklar som ligger på golvet, “det här är antagligen det närmaste vi kommer.”