Kulan i kinden har blivit stenhård. Och den har växt en del på sista tiden. Antar att tandskenorna har irriterat den. Och det läskigaste – den har börjat dra med sig slemhinnan på insidan av kinden så det har bildats en liten fördjupning.

Jag bestämmer mig för att det är på tiden att ta bort den. Den har varit där i många år. Från diverse yrkesfolk har jag tidigare fått veta att det är ett lipom – en fettkula, och det har jag rättat mig efter. Men nu, kanske tre år senare, vet jag inte om jag är så säker längre.. Den skaver mot tänderna i nedre käken. Jag bestämde mig för att ta bort den på en privat klinik, orkade inte vänta i veckor på att få veta vad det var. Alla, från min läkare till den äldre vithåriga mannen som tog ultraljudet, menade att man måste veta vad det är innan man tar bort det. Hursomhelst hade ingen av dom sett nåt sånt förr, ingen visste vad det var. Detta gör mig febrig av skräck. När jag så ankom privatkliniken tyckte den unga överläkaren att vi bara skulle ta bort kulan här och nu. Han förstår inte heller vad jag har där, men menar att det är något helt ofarligt.

Så där sitter jag i stolen skrattandes, med blodet droppande från underläppen.

Mannen väntar utanför med bebisen. En sjuksköterskestudent håller på att svimma. Jag ser det fort, som den omsorgsperson jag är. Jag beordrar henne att ta ett glas vatten och sätta sig ned. Alla skrattar. Efter en stund är kulan ute. Liten, vit och stenhård. Läkaren ger mig antibiotika och säger att resultatet från patologen kommer om två, tre veckor. Då får vi i alla fall veta vad det är! Efter den här chocken lägger jag om livet. Jag börjar skriva krönikor, slutar stressa, mediterar. Ser mina barn djupt in i ögonen. Gör det som får mig att må bra.

En vecka senare har svullnaden gått ned. Jag går inte utanför dörren på två dagar eftersom det ser ut som att jag har en golfboll längst ned i kinden. Sen blir jag så fin! Har blivit smalare än tidigare på den sidan av ansiktet nu när kulan är borta, tänderna är raka efter tandställningen som jag haft i några månader. Jag har till och med fått tandblekning av tandläkaren. Jag tränar på dagarna och jag sover på nätterna. Jag ska börja nästa år och jobbstart med att vara på mitt snyggaste! Jag gläder mig.

Och det är konstigt hur rationellt man kan bete sig när hela systemet går i baklås. Hur chocken lägger sig som ett filter runt hela organismen, både det fysiska och det mentala.

Efter tre veckor ringer läkaren och frågar hur det går. Jag sitter med bebisen i knät när han säger att kulan “tyvärr inte var så godartad som vi trodde”. Och det är konstigt hur rationellt man kan bete sig när hela systemet går i baklås. Hur chocken lägger sig som ett filter runt hela organismen, både det fysiska och det mentala. Jag frågar och jag svarar. Men jag hör inte och ser inte på samma sätt. Min hjärna öppnar portar till tankesätt som jag inte känner igen, som när man intagit någon kemisk substans. Det här måste alltså vara cancern, hinner jag tänka, det här filtret som allt nu visar sig igenom.

Det är en dimma mellan mig och min lilla dotter. Jag kan inte le mot henne. Jag undrar om hon har en mamma om tio år. Jag undrar vems vardagsrum jag egentligen sitter i. Läkaren lugnar mig med att det kan vara falskt alarm, och att “preparatet” är skickat vidare för närmare utredning. Men i mig vet jag redan. Och som sjuksyrra på ett cancersjukhus borde jag ha förstått för länge sen. Läkaren säger att konsekvenserna av detta blir att man kanske måste ta liite mer hud från stället där kulan tidigare satt. Ett litet ingrepp. Han lägger in mig i vårdförloppet för cancer. Jag ringer mannen som kommer hem från jobbet väldigt fort. Så ringer jag bästisen och vi grinar båda två. För hennes del associerar vi situationen till tv-serien “Solsidan”, och börjar skratta. “Va! Har du cancer?! Vad ska jag göra nu?!” Vi lugnar oss med att många blir friska och att de inte vet helt säkert vad det är ännu. Det tar två veckor till, så får jag veta att det är ondartad cancer med aggressiva element. Och nu blir det möte på sjukhuset.

Jag sitter i en jävla läderstol och kirurgen ser i min mun. Verbalt sett är han brutal, som kirurger ofta är. Han vet inte hur mycket han måste ta från kinden, men pratar om en till två centimeter. Han ska tänka lite på det och komma tillbaka om en stund. Han ska inte perforera kinden. “Men vi måste få bort det som är kvar. Det här dör du av”, säger han allvarligt. En verbal våldtäkt. Jag grinar. Jag hatar alla i vita kläder. Jag är djupt missunnsam. Det borde ha varit jag som satt där i mina vita arbetskläder. Jag är inte patient, jag är sjuksköterska för fan. Det är jag som ska diskutera med de grönklädda och trösta de civilklädda.

Tillslut lugnar sig kroppen, den orkar inte må piss på heltid.

Då kommer nästa smäll och allt bara eskalerar. Kirurgen bestämmer sig för att ta så mycket som han törs, pga aggressiviteten. Han pratar om tre-fyra centimeter. Så skal det tas en hudlapp med blodådror från underarmen och läggas i munnen. Han måste därför skära ett tolv cm långt snitt från under örat till framsidan av halsen för att hitta ådror att sammanfoga lappen med, micro-kirurgi. På samma gång ska han ta lymfknutarna under käken.. och ta hud från låret för att täcka defekten på armen.. Detta kommer att leda till att jag kommer få en hängande underläpp, kanske kommer högra ansiktshalvan att hänga ned som efter ett slag. Det beror på hur många nerver dom kommer att skada. Han klargör att det med lappen i munnen delvis är för det estetiska resultatet. Och just det – dom måste ta alla visdomständerna också. För om jag behöver ha strålning så är det bäst att dom är borta. Strålningen kan för övrigt göra att jag tappar tänderna på höger sida. Strålning!?

Så blir jag skickad på tandkontroll och hörseltest. Jag får recept på näringsdryck eftersom det kan hända att jag inte kommer att kunna äta på länge. Tandläkaren är utländsk och supervacker, jag bara stirrar på henne. Insuper skönheten, symmetrin, de rena dragen, de perfekta tänderna. Jag avskyr det.. Hejdå ansikte.

Men sen händer det grejer i huvudet. Det traumatiska sjunker in och krissituationen blir på ett vis bearbetad och något normaliserad. Strålning känns groteskt och vansinnigt skrämmande, men att ha det hotet hängande över mig gör att operationen och dess eventuella utfall blir mindre otäcka. Fokuset är flyttat. Det är tydligen så människan är programmerad. Jag är inte ”stark” som folk envisas med att kalla mig. Det är anpassningsförmågan. Överlevnadsinstinkten. Och jag lär mig så mycket om hur jag fungerar. Situationen är fortfarande inte kul, men alternativet är ju så mycket värre. Jag vill se mina barn växa upp och det får kosta nästan vad det vill. En positiv effekt av dödshotet är att jag blir mer närvarande, mer tålmodig.

Om tre nya veckor ska jag opereras. Ironiskt nog har jag har aldrig känt mig så vacker som nu, de tjugoen sista dagarna med det här gamla ansiktet som jag är så van vid men aldrig varit helt nöjd med. Jag inser plötsligt att om jag kan projicera fram skönhet nu, bara för att jag vet att det närmar sig en förändring, måste jag ju kunna göra det senare också.

Jag ringer runt till familj och vänner nu när jag har fått ett operationsdatum. Det hjälper också till att smälta allt. Ångest, frågor och stress som trampat runt, lägger sig nu till ro och vilar tryggt på botten av mitt medvetande. Jag ringer en väninna som har starka föraningar när det kommer till livssituationer och hälsa. Hon säger lugnt att det kommer bli några tuffa veckor men att det blir helt bra. Jag blir frisk. Det blir ingen strålning, det kommer att vara färdigt efter operationen. “Men dom ska skära i mitt ansikte”, grinar jag. “Det ska dom”, säger hon, “men det blir mycket finare än du tror”. Hon lägger till mitt namn i healinglistor i sin bekantskapskrets så att jag får massor av healing på distans.

Det värsta är att ringa mamma och uttala orden högt. Det sitter så långt inne. Det känns som att fysisk klättra över en barriär i det jag yttrar; ”Mamma, jag har cancer”.

Det värsta är att ringa mamma och uttala orden högt. Det sitter så långt inne. Det känns som att fysisk klättra över en barriär i det jag yttrar; ”Mamma, jag har cancer”. Utåt sett tar hon det bra, distriktssjuksköterska som hon är. Men med facit i hand vet jag att det är det värsta hon upplevt. Hos svärmor får jag en gråtattack och tycker allt är fördjävligt. Jag sitter på golvet med bebisen och skriker att “Det bara eskalerar, dom ska ta mig fan dra ut alla visdomständer!!”. Tårarna sprutar. Hon får panik av att se mig gråta, springer fram och håller om mig och häver ur sig en massa fraser som ska få mig att må bättre. Klichéerna haglar; “Det kommer att bli bra! Det viktigaste är att du blir frisk! Vi är så många som älskar dig! Inte gråt! Inte var ledsen! Visdomständerna växer uuuut!!”. Det sista är brand new information. Jag börjar skratta mellan tårar och snor. Sen sätter hon igång att varsla vänner och familj, och en kedja börjar bildas av troende som kommer inkludera mig i sina böner fem gånger om dagen.

Vi pratar på nätterna, jag och mannen. Jag säger till honom att jag är rädd för att han ska vilja lämna mig. Eller, att han slutar älska mig av andra orsaker men inte har samvete nog till att våga lämna mig. Jag försäkrar honom att han får lov att gå. Det gör honom förbannad, han överraskar mig med att vara mest rädd för att jag ska ändra personlighet.

Jag ringer min chef. Jag ber henne sätta sig ned. Hon tror att jag ska säga att jag är gravid igen. Jag skrattar och säger att jag inte vet vad som hade varit värst. Hon ska få uppgiften att meddela alla på jobbet, med sträng besked att alla bara får tänka positiva tankar. Alla måste visualisera hur jag är tillbaka på jobb i januari, i mina vita arbetskläder. Det tar några dagar, sen rasar det in meddelanden på telefonen. Nu är det 40 personer till som tänker och hejar på mig. Inser efter en stund att om det här går bra så kan det vara det bästa som hänt mig. Hela hjärnan har omstrukturerats och släppt förbi det mest essentiella, som inte behöver trängas bland oväsentligheter för att få plats längre. De står först i kön, raka i ryggen och ser stolta och insiktsfulla ut. De har fått ny respekt från resten av föreställningarna i mitt huvud, som snabbt fogat sig inför denna nya auktoritet och intagit sin plats längre bak i kön. Såklart sniker de sig fram ibland, men mer ödmjuka och inte lika högljudda. Jag ska verkligen pröva att behålla den ordningen. Några gånger dyker de oavsett upp, men i ny förklädning. Jag märker för eksempel att jag får stark lust att köpa fina saker. Kanske för att kompensera. Varför hände det här nu? Fick jag uppleva detta för att jag kände mig övermodig och lite för nöjd med att ha förbättrat något så oviktigt som det yttre? Var det en läropeng? Eller bara en släng av ”lagen om alltings djävlighet”?

Man säger att skönhet sitter inuti, men vem inkluderar sig själv i den teorin? Nu har jag iallafall lärt mig att skönhet väljs inifrån. Hur vill jag känna mig? Och hur mycket fokus vill jag lägga på att bry mig? Och varför har jag klagat så mycket? Jag känner ju nu att livet är så vackert? Jag måste välja att må bra! Håll i den tanken, tänker jag. Tre veckor har gått. Nu ska jag åka till sjukhuset.