Male evolution – eller – Det otäcka könet

Det är något galet med män. Alla kvinnor vet det. Även fantastiska män, som min egen. De flesta karlar nu för tiden är hotta, generösa och starka mjukisar. De bli uppfostrade av kärleksfulla och krävande föräldrar som har lärt dem att tänka med både hjärta och hjärna. De flesta kan både byta blöjor och laga god mat. Och jag kan lugnt säga att i vårt hem är jämställdheten total. Iallafall när det kommer till mätbara sysslor. Men inte när det handlar om mentala förehavanden. Där är det något som skorrar hos dessa manliga individer. När jag av nyfikenhet googlade ordet ”man” kom det upp: ”En man är en könsmogen människa av hankön”. Könsmogen ja, men är det liksom allt som ska till för att kallas man? Har vi inte kommit längre? Jag kräver mer av en man än att han är – könsmogen. Kan det hända att männen också har googlat ordet ”man” och glatt och lättat tänkt; jaha, det är alltså nog, det här?

Det är tre saker som jag (av egen bitter erfaring och år av indirekt research i form av cafeturer med vänner, samt som mer eller mindre ofrivillig åskådare til diverse bråk) märker går igen ofta hos den manliga delen av befolkningen. Även hos min egen 10-poängare. 1. De kan inte leta. 2. De kan inte helt sätta sig in i en situation de inte själva har upplevt. 3. De får vara sura och griniga, men det skal helst inte Vi. Med Vi menar jag Oss, Kvinnorna, Det täcka könet.

Och jag har några ruggiga eksempel.

Mannen står och ser gullig ut i köket. Jag sitter i soffan och sneglar förälskat på honom, helt tills han kläcker ur sig; Har vi nåt bröd i frysen, Älskling?” Eftersom frysen är rätt bakom hans röv känns det överflödigt att säga; ”Varför inte öppna och se? Frysen är rätt bakom din röv”. Så jag ger honom en ond blick medan förälskelsen vinkar triumferande, hoppas på att komma tillbaka på besök snart och knallar ut av dörren. När han sitter i soffan och tittar på sin iPad eller telefon kan han lätt fråga, ”Vad är det för väder, Baby”? utan att lyfta sin snaggade skalle för att se ut av fönstret. Och här kommer det mest fascinerande av allt; ibland svarar jag! ”Ja, hmm, lite regn men det ser ut som att det börjar klarna upp. Och det är fin färg i horisonten!” Liksom.. Aaargghhh! Se ut själv, karljävel!

När mannen börjar leta efter nåt hemma får jag starka associationer til barndommen. Helt specifikt till vildvittrorna i filmen Ronja Rövardotter. ”Syns inteee, finns inteee..” upprepar dom med gäll röst medan dom cirkulerar i hemmet.

Innan jag haussar upp mig och fastnar här går vi över till punkt två. Varför kan män inte leta? Dom är inga blodhundar direkt, hittar dom saker är det ofta ren tur. Är det för att let-genet inte har utvecklats sen barndomen? (Individen behöver som sagt bara vara könsmogen för att kallas man, och det vet den). Är det för att de helt enkelt vet att vi vet var saker är? (Och gissa varför vi vet? Gnugga knölarna nu Man, så kanske du ser ekvationen. Om du kan hitta den då). När mannen börjar leta efter nåt hemma får jag starka associationer til barndommen. Helt specifikt till vildvittrorna i filmen Ronja Rövardotter. ”Syns inteee, finns inteee..” upprepar dom med gäll röst medan dom cirkulerar i hemmet. Efter några fruktlösa rundor kommer det nästa som ropas ut av näbben troligen i en frågande ton. Antagligen i form av ditt smeknamn. ”Älskling”? (Och det här leder oss till en annan fråga. Varför var vildvittrorna tjejer? En allvarlig bom av den annars felfria Astrid Lindgren)

Men om kvinnor har hittat saker åt män i alla tider saknar de ju helt enkelt en gen för letande. Vi måste helt enkelt sluta leta åt dom för att få dom att utveckla sina förmågor på den fronten. Det kallas evolution. Anpassning. Bara de starka överlever. Den som hittar mackan i kylskåpet själv dör inte av svält, den som hittar sina strumpor och ulltröja fryser inte ihjäl i snön på väg till jobbet och den som hittar sin deo och rena kalsonger blir inte utstött av flocken. Och ja, naturen är grym.

top view of a table with man holding a cup of latte with a magazine camera cellphone and other personal effects

Nästa punkt

Arbete kan vara helt jämnt fördelat i ett hushåll, men män tycker ändå att det de har gjort är tyngre och slitsammare än det de hör och ser att vi har gjort, oavsett om det råkar vara precis samma uppgifter. Om den kvinnliga parten är hemma med barn, lagar mat, hänger tvätt, eller jobbar övertid så tycker män att det är piece of cake. Inte nåt att gnälla för. Helt tills dom gör det själv (eller ännu värre, aldrig gör det själv, men ändå har många och starka meningar om dets grad av belastning). Njutningsfullt nog verkar det som att de män som tar sig för samma uppgifter, oftast uttrycker klart och tydligt att de förtjänar en paus för att de har gjort så mycket idag! Detta, mina vänner, kallas så fint för att skjuta sig själv i foten.

Så över till den klassiska ”griniga gubben”. Detta state of mind som av naturliga grunder dyker upp ibland hos alla mänskliga individer. Skillnaden är att när jag blir tillfrågad varför jag är sur svarar jag som oftast. Ärligt. Berättar anledningen. Eller att jag helt enkelt inte vet, men låt mig bara vara en stund tills det går över – tack. Och nej, jag har inte mens. Frågar man en karl (könsmogen väl att märka) får man ofta svaret ”Jag är inte sur!”. Utstött på ett sätt som låter surt som fan. Och när mannen (som för övrigt aldrig har mens, inte ens som könsmogen) som inte är sur, har surat färdigt och skiner som en sol igen, då skal man liksom vara glad och tacksam. Istället har jag själv blivit irriterad och har inte lust att vara i närheten av honom längre. Den fina, fancy lördagsbrunchen har altså blivit förstörd. Och då spelar det ingen roll hur mysigt det är hemma eller hur god mat som står på bordet. Sinnesstämning är allt, peace n love slår det mesta. Jag äter hellre gröt med tomten är croissanter med en diktator.

Can´t live with em can´t shoot em.

Här kan jag klämma in ett av mina favorituttryck; ”practise what u preach”. Se dig själv i spegeln nästa gång du använder uttrycket surkärring. Bitchig och saklig måste väl ändå vara tillåtet? Att på ett anständig och etiskt sätt berätta vad som är reelt och vad som är ren orättvisa. Vi kan kalla det kravmärkt bitchighet, motsvarigheten til manlig klagolåt. Men ja, vi älskar er. Ändå. Men minns detta – vi är Det täcka könet. Det kan ju bara betyda en sak. Att ni är Det otäcka könet.

 

 

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s