Jag är trött. Min man är trött. Alla är trötta. Utom bebisen. Hon är tydligen aldrig trött. Dagarna är en kamp med den lilla sprattlande, envetna varelsen som älskar när vi skriker ”NEJ!”, slår oss i huvudet när vi låtsas grina och precis har lärt sig att spotta ut maten. Allt akompanjerat med ljud som minst av allt låter som ett flickebarn, men mer som en brunstig jak. Det började bra i mars, med en ullig, gullig pluddrande baby. Det värsta bebisen kunde ställa till med på den här tiden var överraskningar i stil med upptäckten av babyspy i jackfickan. Eller en omgång bajs i badvattnet. Sen vände det. Och som grädden på moset utvecklade sonen svartsjuka efter en stund, trots att han var nästan sju år. Vår vackra, mogna, grönögda grabb förvandlas plötsligt till en trotsig fjortis. Han låser in sig på rummet efter skolan utan att varken hälsa eller kramas och när hans far ber honom göra läxorna svarar han ”gör det själv” och slänger igen dörren. Mannens överraskade blick är obetalbar. Han ser ut som en struts, en förolämpad sådan, där han sticker upp huvudet bakom köksbänken. 

Sonen skal visa att han kan göra allt som hon kan. 

När bebisen blåser bubblor och jag bedyrar med jålig röst att; ”det är dom fiiinaste bubblorna mamma har sett”, kommer sonen springande. “Jag kan också blåsa bubblor”, skriker han och börjar pressa ut saliv mellan läpparna medan han frustar. Saliven puttrar och rinner ned för hakan. Lagom gulligt. Jag måste förklara att bebisens bubblor inte är ett dugg fina, jag bara babblar, eftersom det är bra för utvecklingen. När vi berömmer henne för att hon är stark nog att hålla upp huvudet visar han att det kan minsann han också. Han kan faktiskt böja det hur som helst! Jag försäkrar honom om att han också är jätteduktig och frågar om han klarar att göra läxorna också. Det klarar han däremot inte. Om han inte får en bulle. Eller får spela Fortnite. Jag slänger en bulle till honom. Lillasyster Malva hasar efter honom. Hon har följt honom med blicken så fort han visat sig sedan hon var spädbarn. Kärleken är total. Men han har varit svårfångad. Det har blivit en del uppgivna; ”Malvet är dumt, Malvet är elakt”. Malvet – som i bestämd form singular. Och gudarna ska veta att hon är bestämd. Och som tur är –  singular. En dag när jag sätter på henne kläderna i sensommarvärmen, säger jag att hon är så fiiin i sin nya sommarkjol. Jag ser att sonen öppnar munnen för att ge sig in i den upplevda konkurrensen, men innan han hinner yttra sig säger jag högt; ”Så bra att storebror är preciiis lika fin i sin blommiga sommarkjol”. Då kommer han av sig och skrattar.

En dag förstår den lilla skapelsen vilken makt hon har.

Jag tror också att hon tänker att hon kan komma undan med det mesta eftersom hon är tjej. Särskilt när det kommer till pappa. Hon blir sjukt jobbig. Hon lär sig massor på kort tid. Hon grinar. Hon får tänder, sår i munnen och medföljande diarré. Sonen får också sår, ett konstigt sår långt bak i munnen. Vi följer med på det för säkerhets skull, helt tills det en dag kommer fram en.. kindtand! Han har antagligen grott den i ren trots. Just nu orkar jag inte berömma någon för varken för fina tänder, gullig grining eller utspottad mat! Dagarna går. Bebis armar går som pistonger, dom små naglarna slicar upp mig som sushi eftersom ingen har lyckats, eller vågat, klippa naglarna på henne den här veckan. När vi leker på golvet anfaller hon som en kungskobra och skallar gud och envar. Hon slår sitt eget huvud i väggar och lister eftersom hon gärna kryper med något tygstycke över huvudet. Uttrycket ”Baby boom” har fått en ny innebörd. Jag upptäcker att det inte behövs fler än en baby för att laga en boom. Huset ser ut som om det gått fram en tsunami. Jag måste ha hjälp. Sker det inte nåt hela tiden så klickar hon. Men vem ringer man? Kanske en supernanny, eller stålmannen. Eller varför inte en jättebläckfisktämjare? 

Uttrycket ”Baby boom” har fått en ny innebörd. Jag upptäcker att det inte behövs fler än en baby för att laga en boom.

Sonen är inte svartsjuk längre. Han inser att han är den enkla och vuxna personen här. Han blir sig själv igen och tycker att lillasyster är ganska rolig. Vi äter middag, storebror sitter och pratar om skolan och äter så fint. Lillasyster dödar brödbitar med knytnäven; BAM, BAM, BAM! Att sätta henne i stolen är som att försöka få ned en katt i ett skumbad. Och är det inte full show lönar det sig inte att pröva att mata henne. Undrar i mitt stilla sinne hur dyrt det kan vara att privatboka Wallmans salonger lagom till nästa måltid. Hon tar ton, börjar prata. Hon blir jättearg när jag inte förstår vad hon gastar om och hon hötter med den lilla näven. Men jag förstår inte! Jag pratar inte flytande baby! Och jag tvivlar på om det hade varit till någon hjälp? För det låter som om hon pratar mandarin – baklänges.

Jag sätter mig vid hennes säng på kvällen, eller snarare rinner ned på sittkudden som gelé – en mammaformad gelé. Hon virvlar runt i sängen som om hon prövar att gräva ett hål. Hon ser ut som en sån där leksak som man köper på utomhusmarknader. Med flera armar. Som aldrig slutar rulla, utan bara byter håll när den stöter emot något. Jag orkar knappt titta på eländet. Jag sjunger lite förstrött. Vad gör vi för fel? Trollmor lägger ju för fan elva små troll utan problem!

Det tröstar mig att det här är sista gången. Vi kommer knappast så den här gamla åkern igen.

Huset känns ockuperat. Av barn. Deras leksaker och utrustning. Av deras nöjen och deras infall. Det vuxna ligger liksom i träda. Som en utarmad jord vilar den, för att förhoppningsvis hämta krafter och komma tillbaka med ny styrka när den här tiden är över. Det tröstar mig att det här är sista gången. Vi kommer knappast så den här gamla åkern igen. Bebis har nu nått den aktningsvärda åldern tio månader. På kvällen ligger vi vid sidan av varandra jag och mannen. Vi pratar om när det bara var vi två. Hur vi stod och kysstes på nåt dansgolv eller tog en promenad på gatan på kvällen. Hur vi kunde se en sen film på bio, eller prata hela natten utan att tänka på att bli väckta kl. noll-fem-noll-noll av att en bebis lyckligt imiterar ett bilalarm ”wheeaa, wheeaa, wheeaa”. Vi drömmer oss bort. Vi håller varandra i handen. Jag tror att vi dreglar. Och det är fascinerande att man ändå inte vill byta ut det. Kärleken till den lilla varelsen är för enorm. Obeskrivlig. Det kan bara jämföras med att vara oerhört förälskad i en imbecill. Objektet för din kärlek kan göra vad den vill och uppföra sig hur som helst. Du får inget speciellt utbyte av det och ändå sitter du där och trånar.

Innan vi vet ordet av är det vargatimmen..

och vi vaknar från djupsömnen av vårt lilla bilalarm. Klockan är noll-fem-ettellerannat och alla bönder är säkert på väg ut för att mjölka. Jag vet att det är min tur att stå upp och sätta på kaffe, men jag bara måste pröva att ignorera ljudet från barnrummet en stund. Jag hoppas att det sker ett mirakel, hon kan ju somna igen. Men.. oops, nu börjar bilalarmet att ropa på pappa! Ett ord hon verkligen har finslipat. Och hon utstöter det med en våldsam kraft. Fasen då, han måste få sova. Det är hans tur att få sova ut! Jag hasar ut ur sängen. ”Ja, jag kommer”, mumlar jag sömndrucket. Jag retirerar. Jag viftar med den vita flaggan. Men upptäcker till min fasa att det är en snuttefilt.