Oops, jag gjorde det igen. Det är synd att säga att jag lär mig av mina misstag. Första gången jag handlade på postorder sneglade jag mot brevlådan varje dag. Spänd som en sexårig unge på julafton väntade jag på mitt paket. Det var både njutning och plåga involverat i det väntandet. Men mest njutning. Och dagen kom ju till slut. Dagen då det efterlängtade paketet låg där och ruvade i postlådan! Och sen det mindre väntade bakslaget när den mentalt sexåriga tjejen öppnar sitt paket och får syn på det som hon trodde var ett MyLittlePony-slott.. och det visar sig vara en virkad pantalong från gammelmoster Märtha.. Ni vet – den sortens besvikelse.

Dom värsta överraskningarna kommer från Wish.

De må ha ljuvligt frestande reklamer på sociala medier, men det som kommer hem i brevlådan är inte av samma kaliber. Ändå har jag så svårt att låta bli. Och har blivit lurad nästintill varje gång. Sonen på sju längtar också till mina leveranserna från nätet. Som om det var hans egen julafton. Han vet att han får sig ett gott skratt. Första skrattanfallet genererades av en jacka med en luva som var så liten att den inte tillät jackan att landa på axlarna – jepp, hela jackan hängde från huvudet. Trots att det var storlek xxl (eftersom kläderna är sydda för minimala, slanka personer). Den var också lagad i ett stärkt material som stod ut som ett A från höftpartiet. Jag gav bort allt till Fretex, orkade inte ens skicka tillbaks eländet. Sonen skrattade så han kippade efter luft.

I sommar föll jag för en byxdress som skulle få mig att se ut som en gudinna (eller iallafall som den snygga blonda tjejen som bar den på hemsidan). Också den i storlek xxl eftersom jag är 173 cm lång. När den äntligen dök upp, precis före semestern (perfekt), vecklade jag ut en tantig lycradress med tryckt mönster. Tydligen gjord för någon med sjukt kort överkropp. Den snörade åt på de minst smickrande ställena. Camel toe är inte något för en gudinna. Efter att ha prövat den flera gånger och med blotta tankekraften försökt att få den att passa, ger jag den till bästa väninnan. Dette görs med ett styng av besvikelse och ärligt talat – lite missunnsamhet. Hon är petit, tight och söt. Och 160 cm lång. Den kommer sitta som gjutet! När hon glad drar den på sig utanpå bikinin i trädgården stelnar hon fort. Hon ser ut som en fyrkant. Och cameltoen är fortfarande ett faktum. Hon skyndar att slita den av sig innan hennes man dyker upp och ser henne. Men djungeltrumman går, även om gräsmattan utanför dörren är välansad. Längre borta i trädgården står våra söner och skrattar så dom ligger ned.

Men djungeltrumman går, även om gräsmattan utanför dörren är välansad. Längre borta i trädgården står våra söner och skrattar så dom ligger ned.

Senare faller jag för frestelsen att köpa skor från en mer seriös aktör. Till sonen. Han hoppas fortfarande mer på ett rejält skrattanfall än ett par sjysta skor. Jag gör grundlig research, mäter sulor och kollar igenom storleksguider. Tillslut landar jag på vad som bör sitta som handen i handsken (iallafall om den jävla handsken är köpt i klädaffären).

Dagarna går.

En dag kommer skorna och det ena paret är faktiskt skitsnygga! Visserligen kan jag ta fram dom igen när han blir fjorton, ser jag på den faktiska storleken. Men åren går ju så fort. Det andra paret är ett par högre höststövlar och dom har så smala skaft att jag menar att de måste vara lagade för en gasell. Han måste slita för att få ned fötterna. Det hjälper inte att han är matt av skratt medan han (och jag) jobbar med stöveln. Den fodrade, vindtäta höstjackan som kommer dagen efter är också fin, men den skulle gå att göra en storlek större för maximal användning. Det fattas kanske nån del, för den kan omöjligen göras varken större eller mindre. Jag borde kanske läst det finstilta? Den blir kanske bara större om man tar den till skräddaren som syr ut den åt en? Var är bruksanvisningen? Jag vänder och vrider och letar, men i nuläget verkar det enklare att göra sonen mindre, än konststycket att få jackan större. Hursomhelst – den funkar nu iallafall.

Kommer på i samma sväng att jag behöver en höstjacka till mig själv också, helst en billig. När jag sitter och skrollar dyker det upp en jacka på – just det – Wish.. Ungefär trehundra spänn. Jag tittar noga på bilden, materialet, färgerna. Zoomar in.. Vattentätt tyg och fuskpälsfodrad.. Jag blir enig med mig själv om att pröva en sista gång. Jackan är säkert lite kallare än vad den ger sken av att vara, men den kan iallafall inte bli ful på. Det ser jag ju på bilden. “Nu har mamma köpt jacka också”, deklarerar jag för sonen. “På Wish?”, frågar han hoppfullt. Han gnuggar händerna och väntar på resultatet. Det brukar ta några veckor. Och ja – kalla mig dum, men jag gläder mig också. Jag längtar efter den dagen när man känner att man har fått nåt jättefint i brevlådan!

Jackan kommer efter tre veckor. Och nu behöver jag den verkligen. Det har blivit kallt ute. Men vad plastig den ser ut. Den liksom.. prasslar. Jag kan ärligt säga att den har ungefär samma material som påsen den kom i. Fast liksom torrare.. Den är heller inte i samma färg som på bilden, men liksom lite ljust kamofluagegrön. Mes-grön. Jag sätter den på mig och den har okej storlek. Men materialet.. det påminner mig om något. Och fuskpälsen spretar och liksom väller ut från luvan.. Gud. Det ser ut som en skabbig björn som prövar att krypa in i ett tält. Sonen skrattar så att han gråter – igen. Varsågod Fretex.