Nu står jag här igen. Framför spegeln. Tre månader har gått sedan operationen och snart ska jag tillbaka på kontroll, till den jävla läderstolen. Ansiktet har blivit ganska fint. De som inte känner mig ser inte mitt lyte, bara ärret på halsen. Mina vänner som följt mig från dag ett ser inte mycket skillnad heller. Men jag ser det. Jag är fortfarande större på den opererade sidan än på den andra. Och det irriterar mig ibland. Jag var större på den sidan av natur, innan svulster och operationssvullnader också – och det irriterade mig då med. Nu är jag aningen större än i utgångspunkten och när jag trutar med munnen blir jag helt olik på båda sidorna. Jag kan inte laga en plutmun längre. Inte kan jag suga sugrör eller blåsa upp en ballong heller. Eller vissla en trudelutt. Tur som fan att jag inte är fjortis och tar såna där selfies med plutande fiskmun hela dagarna. Det hade ju gått åt helskotta eftersom fiskmunnen verkar strängt taget obligatorisk för att överhuvudtaget få lov att delta.

Mamma är här för att passa barnen i veckan.

Vi dricker kaffe och pratar, och diskuterar trivialiteter såsom renovering, barn och jobb. Det är lugnt och gott. Jag och mannen vill fixa ordning i köket eftersom det är ganska litet och nött. Vi diskuterar olika lösningar. ”Försköna det som förskönas kan”, säger jag och skrattar snett och överdrivet. Mamma har haft flera hus och är bra att rådföra sig med när det kommer till renovering. Men – vi har tyvärr helt olika åsikter om hur man löser utmaningar rörande inredning och förvaring i hemmet. Hon tycker att man kan sy ett draperi och hänga över det mesta som är fult. Till exempel framför lagringsplatsen vid sidan av tvättmaskinen. Eller på hyllan under TVn så man slipper se alla boxar och kablar. Billigt och praktiskt. Jag stönar. Gud så harry! Med blommor eller? Ser det ut som jag bor i en trailer? Jäkla sommarstugeinredning tycker jag. Draperi är mammas svar på allt.

Whatever. Jag har ett hem, ett kök som fungerar. Jag över mig på att vara tacksam. Mest av allt är jag tacksam. Jag var så tacksam så jag kunde ta på det, när kirurgen sa att jag var frisk. Och när han drog ut sonden ur näsan kändes det som att vinna på lotto. Men jag kan inte hjälpa att jag önskar mig mer! Inte heller kan jag hjälpa att jag saknar det ansikte som jag haft hela livet. Eller? Har jag haft ett ansikte hela livet? Låt mig tänka.

När tänderna växer ut igen får man som känt nya tänder. Mest troligt kommer tandfen med hästtänder.

Som liten var jag oupphörligt glad, med otroligt knubbiga ben och konstant jordig runt munnen under sommarhalvåret. Efter skalligheten som de flesta skandinaviska barn föds med med, fick jag tunt, flygigt (skandinaviskt?) hår. Och som barn flest hade jag jättegulliga mjölktänder, en liten pärlrad, kritvit och gnistrande. Så en dag ramlar ju tänderna ut. Man blir partiellt tandlös men är fortfarande väldigt söt. När tänderna växer ut igen får man som känt nya tänder. Mest troligt kommer tandfen med hästtänder. Antagligen för att hon måste ge från sig typ tjugo spänn per mjölktand (och mjölktandsinflationen har urartat i en rasande fart, iallafall här på Oslos västkant). Det kunde fått vem som helst att surna till. På mig växte iallafall hästtänderna dubbelt – och snett (vilket kan få en att vidare fundera på hur snåla ens föräldrar var? Vilka summor krävde de egentligen tandfen på?). Eftersom fåfängan uppstår tidigt hos tjejer, ville jag inte ha tandställning. Och – eftersom specialisten som undersökte mig på tandvården menade att de skulle rätta till sig med tiden, slappnade jag av och väntade. Whoop, whoop! Så kom fjortisåldern med all sin prakt, sin överdrivna skenerfarenhet. Och – sina utmanande och fasansfullt experimentella kläder. Jag började bli ganska tonårsplufsig, håret låg som en platt ridå för att riktigt accentuera klotansiktet. Hållningen och gångstilen var heller inte de bästa, ”muffin-toppen” var et faktum och t-shirten för kort. Men jag minns att jag tyckte jag var ganska hot. Så kom tonårsacnen, som hängde med fram till 25-årsåldern. Jag fick bort den i vuxen ålder med hjälp av en fantastisk hudterapeut. Och så nu då, när man inte orkar spela apa längre, har vuxit in i sig själv och tycker om sitt utseende så kommer detta bakslaget.

Så till dagens status.

Fram till denna veckan har jag haft en liten dubbelhaka som lagt sig mellan käkben och hals-ärr. Svullnaden i lappen på insidan av kinden utgör en liten upphöjning som gör att jag ser lite ”bulldog” ut på den sidan. Och när jag dricker rinner det ibland ned i dekolletaget eftersom jag är bortdomnad i läppen där dom har kapat en nerv. Sistnämnda gör också att jag torkar mig konstant när jag äter eftersom jag inte känner om det sitter kvar en köttbulle eller en sparris på läppen. Jag läspar också om jag slarvar när jag pratar. Jag tänker på min tuffa, skalliga, vackra väninna från sjukhusvistelsen som hade sitt operationssår och transplantat på utsidan av kinden. Hon skulle dra på sig den lilla svarta och dra på kalas med sambo och vänner så fort hon kom hem. Aaaargggh! Vad är det jag sitter och larvar mig för?! Skitsamma. Jag är tacksam. Jättetacksam.

En annan mindre trevlig efterverkning är att jag är helt lost in space! Jag orkar inte hålla reda på alla avtaler, räkningar och samtal jag ska ringa. Jag älskar kroppsarbete, men att ta sig igenom alla mail känns som att bestiga berg. Att planera en kompisträff eller möte på banken får huvudet att börja koka. Jag har lust att stänga ute omvärlden, iallafall alla digitala göromål. Hjärnan klarar inte att smälta all information från alla olika instanser och placera in dom i rätt fack i vindlingarna. Mina små grå hjärnceller är utbytta til en liten grå – kalender! Den är helt full eftersom den har tagit över lagringsansvaret. Det betyder att om jag inte ser i den varje dag missar jag elementära angelägenheter. Jag hoppas att detta är tillfälligt. Jag vill ha tillbaka min hjärna, inte dras mer med den här jävla prao-elev-hjärnan! Det hade nästan varit värt att göra ett byte; min gamla hjärna mot den förhatiska sondslangen i näsan som skrämde grannungarna.

Jag står i badrummet och förskönar mig.

Vi är på väg ut för att fika, ta med ett paket som skal lämnas på posten och diverse annat småtjafs. Jag vill känna mig som mig själv. Jag lägger på puder och lite mörk skugga över det svullna partiet på kinden. Jag prövar att framhäva kindbenen med highlighter och använder lite torrschampo XXL för att få ekstra volym i håret. På med smyckena jag fikk i julklapp. Så är det mascara. Mannen gör sig också fin. Han stryker sig över skägget några gånger och ser nöjd ut, så smörjer han nivea på sitt snaggade huvud. Så var han klar. Fan då! Det borde ha varit han som fick den här skiten. Han kunde ha dolt skavankerna med med både skägg och maskulin självsäkerhet. Mannen är som tur är enig. Ärr är coolt i deras värld.

Sen börjar han ta på mig. Han tycker att jag är jättefin. What?! Det känns ju fantastiskt att han tycker att frugan är attraktiv, men vad är det med män och fysisk kontakt? Varför kommer de alltid och kladdar när man står med en mascaraborste en millimeter från ögongloben? Eller när man är på väg ut? Likaså sonen, som absolut ska sätta sig i knät och gosa när man är på väg till toaletten för att bajsa. Jag märker att jag haussar upp mig – och – mer ska inte till för att jag faller helt ut och glömmer vilka ärenden vi ska göra. Jag koncentrerar mig. Vad var det jag skulle ta med ut nu igen? Hjärnan sviker mig. Och mannen med; ”Använd nu ditt största organ och tänk lite”, ropar han när han ser mitt nollställda ansikte. Största organet? Vänta nu här.. Det är ju.. huden. Mina elementära kunnskaper om kroppen kan de iallafall inte ta ifrån mig!

”Använd nu ditt största organ och tänk lite”, ropar han när han ser mitt nollställda ansikte. Största organet? Vänta nu här.. Det är ju.. huden.

På kvällen sitter jag i soffan och prövar att slappna av. Nästan allt som ska göras är gjort, alla räkningar betalda. Min lilla grå kalender är uppdaterad för restan av veckan. Jag måste förresten gå och ringa ett viktigt samtal till, men minns inte helt till vem. Ja ja, det dyker väl upp. Då kommer sonen och vill gosa. Fasen. Precis när jag tänkte gå och bajsa. När jag efter mitt förnödna står på badet och ser mig i spegeln, undrar jag om det kommer att bli bättre. Kommer hjärnan ta igen sig och börja samarbeta? Eller måste jag vänja mig vid att vara disträ och bortkommen? Kommer jag vänja mig vid den här jäkla bullen på kinden? Då minns jag vem jag skulle ringa! Tack hjärnan! Jag slår numret och signalerna går fram.

”Hej mamma, skulle du kunna sy ett litet draperi? Typ tre-fyra cm långt. Ja, jag tänkte hänga det över vänstra kinden”. Nej, helst inget småblommigt..”