Kärringvarning – eller – Fuck youth

Är det inte konstigt att åren går, men att man inte känner sig speciellt mycket äldre? Är det inte konstigt att många gamla bekanta ser skitgamla ut, men man själv ser ut som man alltid har gjort? Eller? Vi samlades hos en väninna på fest det året vi fyllde trettio. Hon har ett stort kollage på väggen med bilder från våra vildare år. Eftersom vi bott i Oslo sedan vi var tjugo är det många bilder från diverse alkoholartade tillställningar. Somliga kan anse det som lite för många.. En efter en samlades vi pladdrande och glada framför denna relik med våra glas. Och alla blev tystare och tystare. Alla tänkte detsamma. Shit. Vad unga vi såg ut.. Och det kan ju bara betyda en sak – att vi ser äldre ut nu.

Jag måste förklara för mannen att hudvården därför är en investering och sådana smällar man får ta när man skaffar sig ett gammalt fruntimmer.

Mannen har alltid tyckt att jag använder för mycket pengar på hudterapeut och hudprodukter. Jag kontrar fort med att han är av utländskt påbrå (pigment), har helt rynkfria föräldrar (sjysta gener), är av manligt slag (tjockare hud, säger skolböckerna) och dessutom tre år yngre än mig (fandern). Jag måste förklara för mannen att hudvården därför är en investering och sådana smällar man får ta när man skaffar sig ett gammalt fruntimmer. Jag menar iallafall att mina hudvårdsrutiner ger resultat och skyller min inbillade släthet på mina vänner och kollegor som alltid öser ur sig komplimanger. Systembolaget har också varit behjälpliga med att låta mig visa legitimation vid 38 års ålder (min vackra man menar att det var honom de hänvände sig till). Några italienska män har också stoppat mig på gatan när sonen var bebis för att berätta att jag var en ung och väldigt vacker mor. Detta minns jag som särskilt upplyftande eftersom sonen i den perioden började grina varje gång jag klädde av mig naken för att ta en dusch, något som kan verka traumatiserande på kvinnor i alla åldrar. Sen kan man ju kontra med, sådär vid sidan av, att kollegor och vänner automatiskt tycker att man är fin, damen på systembolaget har ett ansvar och de smöriga männen var italienska! Så kanske jag läser in lite mycket här. Men ni ser, hoppet är det sista som lämnar människan. Och femtio är det nya trettio! Eller som sonen sa efter vår åldersdiskussion; ”hundra är den nya döden”.

Men när börjar förfallet egentligen?

Min farmor såg överraskat ned på sina armar när hon var 75 år och tyckte att det kändes konstigt med rynkor på armarna eftersom hon kände sig som sjutton i huvudet. Samma farmor frågade mig som fyraåring vad jag skulle bli när jag blev stor. Jag svarade “pensionär”. Och där satte jag nog standarden.

De första inte synliga ålderstecknen, också kallat ”kärringvarningar” i tjejgänget, tror jag smög sig in på riktigt efter att barnen kom. Jag märkte det först på bästa väninnan. Bästisen gick från att vara en liten, tight person med strama jeans och kort vinterjacka till att bli en liten, tight person med strama jeans som ville ha en lång vinterjacka. En som täcker rumpan. Så man inte får urinvägsinfektion. Jag minns att jag tittade misstänksamt på denna skapelse. Jag undrade vem detta var, och vad den hade gjort med min bästis. Efter ett tag försvann dom höga klackarna också, det var ju mycket mer praktiskt med låga skor. Och så var det bättre för den ömmande tån. Sen har det här beteendet liksom eskalerat. I höstas tyckte hon att min jacka var så öppen i halsen. Jösses Amalia.

Så nu är vi där. Men jag tror egentligen att det smygstartade låångt tidigare. Livet är nog respektfullt nog till att portionera ut de här tecknen lite försiktigt. Som med allt annat måste man nog vänja sig vid övergången. Annars hade man ju vaknat upp från sin ungdomstrans skrikande, när man en dag kom på sig själv med att sörpla kaffe från kaffefatet med en sockerbit i mungipan. Och jag kan faktiskt erinra mig mången episoder som visar tecken på infiltration av stofilitet.

Annars hade man ju vaknat upp från sin ungdomstrans skrikande, när man en dag kom på sig själv med att sörpla kaffe från kaffefatet med en sockerbit i mungipan.

Så vi spolar tillbaka två decennier. Jag och mina vänner sitter på café och pratar om ett nattklubbsbesök. Jag berättar entusiastiskt för vännerna att det hade varit så sjuuukt bra musik och så jäkla vilt och galet att jag hade tagit ut papperstussarna ur öronen i min iver! Coolt.. Frågan är varför jag hade papperstussar i öronen? Kan det ha varit på grund av en latent vuxengen som insett risken för eventuell framtida tinnitus? Eller det mer ungdomliga och häftiga alternativet; varit på nattklubb kvällen före det aktuella nattklubbsbesöket som resulterat i ett ihållande, skrämmande ringande i öronen (dock inte skrämmande nog för att hålla sig hemma i lugn och ro kväll nummer två?). Den andra frågan är; varför sa jag detta med papperstussarna högt? Vi skrattade rått i efterhand och tyckte att det lät väldigt ”pensionär”. Temat om för hög volym kom aldrig upp igen förrän efter vi blev mammor. Istället la vi oss till med några nya uttryck på vägen, som en slags ofrivillig uppvärmning till ålderdomen. Istället för “schysst käk” när vi tar oss en god macka, blir det lätt “nu smörjer vi kråset”. Allt medan vi myser nöjt. Ännu har inte lillfingern börjat spreta ut när vi lyfter kaffekoppen, och det är ju ett gott tecken.

white and pink ceramic floral teacup with saucer

Och männen kommer inte ifrån ålderstecknen heller. Särskilt inte de inte osynliga. Mannen lägger sig gärna löjligt tidigt på både vardagar och helger. När vi gått till sängs en fredag kväll ropade han ut i panik; “Älskling, klockan är fem i åtta!!” varpå vi var tvungna att gå upp igen. Efter det har vi resignerat inför det faktum att vi är äldst på kvällen och lägger oss gärna före sonen på sju år. (Och detta är en man som för några år sen tyckte att sömn var sjukt onödigt). Jag har också blivit väckt på lördagsmorgnar med liknande vrål, “Älskling, klockan är kvart i nio!! Vi kan ju inte sova bort hela dagen!” Han har börjat dricka kaffe. Och den trimmade, mörkblå Audin är utbytt til en kritvit, bullig elbil.

Vi tog den bulliga bilen och drog på julmarknad i veckan. Vi satt i bilen hela familjen och väntade på mannens polare med sina barn. Några minuter senare står bilarna bredvid varandra i den stora korsningen utanför vårt bostadsområde, och vi väntar snällt på grönt ljus. Männen snackar med varandra över högtalartelefonen. Då slår tidsmaskinen till och försätter våra män i en tidigare epok. De präktiga familjefäderna blir plötsligt till unga, otämjda, laglösa vildar. De börjar varva motorerna för lite seriös streetracing i stil med “The fast and the furious”. Ögonen lyser på männen, rödljuset speglas i deras ögon och avgaserna från bilarna (iallafall polarens) bolmar ned på den frostklädda vägen. Dom skrattar rått mot varandra. Och är inte mannen skrämmande lik Vin Diesel? Jag håller i mig, tänker att nu bär det snart av! För han ska absolut vinna. Alltid. Laglöshetens magi bryts dock när mannen med hes röst deklarerar över högtalaren att; “He he! Vänta du bara.. Jag ska bara slå av ECO-drive”. Så jäkla gangsta.

Och vi har ju att brås på.

Jag, min nu vuxna lillebror och vår något äldre styvsyster har många gånger suttit och himlat med ögonen mot varandra när våra kära föräldrar gaggat runt och svarat “fel” på våra frågor eller missförstått varandra som bara två gamla stofiler kan. Vår mamma, hennes pappa. Det är som en väldigt irriterande men också lite roande tvåmansshow. Dom liksom pratar om två olika saker medan de håller på med sitt eget, gärna utan att släppa sina göromål med blicken och se upp på partnern. Man irriterar sig alltid lite mer på sitt eget kött och blod, varpå kommentarerna om den egna föräldern haglar. Det går utför med kroppen, det går utför med hörseln. Man blir sådär härligt disträ som mor och styvfar. Men man ska inte klaga. Om några år sitter våra barn och himlar föraktfullt med ögonen åt våra tvåmansshower när vi har samtal som inte hänger på grepp. Och jag kan inte förebrå dom.

Nästa morgon stapplar jag ur sängen, lite stel i höfterna. Jag har lagat mitt morgonkaffe, står med bebisen på armen och rör i gröten när mannen kommer ut från sovrummet. Han liksom haltar lite, håller sig för ryggen och mumlar något ohörbart om Voltaren. “Vad säger du älskling, ska du våldta en ren?” frågar jag glättigt och släpper inte mina göromål med blicken. Sonen ger oss en blick från soffan, men den är inte föraktfull, snarare frågande; “Mamma, vad skulle pappa göra med renen?”

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

3 reaktioner till “Kärringvarning – eller – Fuck youth

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s