Opererad 2 – eller – Rosa sörja

Nu är dagen här. Jag sitter och väntar på mitt onkologmöte på Rikshospitalet. Nu ska det avgöras om det blir någon vidare behandling i form av strålning. Kirurgerna sitter redan med svaret av vad som eventuellt fortfarande härjar i min kropp. Jag svettas. Och magen är i uppror. Tre veckor har jag väntat.

Jag blev utskriven från sjukhuset nio dagar efter operationen. Fick sen dra hem till mitt, fortfarande med sonden i näsan. Kirurgen bestämde att jag skulle vänta med att äta en vecka till för att vara säker på att lappen i munnen skulle läka på bästa sätt. Men jag var i bra nog form för att lämna sjukhuset. Att vara hemma med sondmat kräver en del utrustning. Det måste hämtas stativ med pump och massor av tillbehör på hjälpmedelcentralen. Och påsar med sondmat och proteindrycker från apoteket. När vi lastar ur bilen hemma utanför vår Casa ser det ut som om vi ska öppna långvård. Jag känner mig som ett ufo där jag halkar runt hemma i mina tofflor, med ett kromstativ på jul efter mig. Ibland drar jag runt stativet oavsett om jag inte är kopplad till maten (Gammal vana från sjukhuset där jag oftast tog turer med sondmaten på släp). Men det är så underbart att vara tillbaka i mitt vackra hem igen! Får lust att inreda och pyssla tills jag blir sliten! En milstolpe är avklarad! Jag bunkrar upp med inredningsmagasin och sätter mig i soffan för att inta min middag. På stativet hänger åtskilliga påsar, alla med samma spännande innehåll. Vad vill jag ha att äta idag då? Beigerosa sörja? Jada. I den nyans man kallar “smutsig pastell” på heminredningsspråk. Mums! Det händer att jag tar några skedar soppa vid sidan av, bara för att få känna matsmak i munnen.

Det blir inte mycket mat lagad den här veckan.

Man kan säga att resten av familjen får semester från grönsaker, fullkornspasta och edamamebönor. Nu kan männen i familjen äta vilken skit dom vil. Och det gör dom. Till tider är maten så tragisk att min beiga sörja känns helt acceptabel. Men det kan ju vara så en grandiosa ser ut om man kör den i mixern. Det bästa med den här tiden är att mannen är hemma, han fick ta över föräldraledigheten eftersom jag inte kan ta hand om bebisen på egen hand i mitt sargade tillstånd. Armen är inte bra nog för att lyfta än, sonden är fritt vilt för bebisen och gud förbjude om jag får en spark i trynet under blöjbytet. Vi (eller jag?) har det ganska mysigt hemma tillsammans. Vi dricker kaffe framför nyheterna på morgonen (några från kopp och andra från påse), tar promenader och ser på serier i sängen på kvällen. En dag vågar vi oss ut på café. Jag känner mig lite dum med en slang tejpad fast till näsan. Men det här är Oslo. Ingen reagerar på ett ufo i en storstad. Inte ens om det dricker en cappuccino.

En dag vågar vi oss ut på café. Jag känner mig lite dum med en slang tejpad fast till näsan. Men det här är Oslo. Ingen reagerar på ett ufo i en storstad. Inte ens om det dricker en cappuccino.

Bästa väninnan kommer för att förgylla min dag eftersom jag helst inte går ut. Det betyder att jag får svänga ihop en lunch till henne av saker vi gillar! Kul! Fram med edamamebönorna. Väninnan tycker att jag ser jättefin ut. Och det gör man kanske när man trott att bästisen ska trilla av pinn. Men hon menar att hon hade väntat sig så mycket värre. Jag däremot, har aldrig känt mig så anskrämlig förr. Det ser typ ut som om jag har lagt på ett ful-filter från messenger. Iallafall i halva ansiktet. Och jag märker på samma gång att jag bryr mig så lite. Men ful-filter eller inte, mannens arm ligger där runt mig på kvällen. Han har i och för sig också tänkt tanken att risken finns att frugan tar ned skylten i förtid. Julen smyger sig på. Jag och min mor bestämmer oss för att inte köpa julklappar i år, vi vill hellre fira gemenskapen och livet. Presenter känns överflödigt och jag får en känsla av dåligt samvete och frosseri när jag tänker på att handla. Det jag verkligen vill ha är att få hälsan tillbaka, och ett positivt besked på onkologimötet om två veckor. Då ska jag få veta om jag måste ha vidare behandling och hur omfattande sjukdomen eventuellt är.

three bananas near a fruit shake

Jag bestämmer mig för att läka snabbt. Det går i healing och antiinflammatoriska drycker. Jag intar juice av ingefära och chaga-the rätt ned via sonden. Nam nam. Om jag har tur kan jag känna smaken av ingefära när jag rapar. Svullnaden i ansiktet går inte ned speciellt fort, men jag kan röra på huvudet mer och mer för varje dag, så svullnaden mellan käke och hals blir bättre. Annars går pösigheten faktiskt helt ned till bröstet och ser ut som om jag har vätska i kroppen. Rynkorna mellan behagen är borta iallafall. Man får pröva att se saker från den ljusa sidan. Armen blir också bättre. Det mest irriterande är sonden som hänger ut ur näsan twentyfour-seven. När jag blir för irriterad tejpar jag den till kinden eller sätter upp änden i hårtofsen. Det är förkylningstider och kallt, och den är i vägen när det rinner ur näsan. Jag drömmer om att riva ut den. Bebisen har nu börjat se den som fast interiör och är inte speciellt intresserad av den längre. Det gör också saken lättare.

Jag intar juice av ingefära och chaga-the rätt ned via sonden. Nam nam. Om jag har tur kan jag känna smaken av ingefära när jag rapar.

Efter en vecka är vi tillbaka på Riksen för en liten kontroll. När vi kör upp på parkeringsplatsen får jag ont i magen och känner att ångesten kryper på. Jag berättar det för mannen som hastigt frågar varför, “Dom har ju räddat ditt liv!” Jag har inte ens tänkt på det på det sättet, och efter den kommentaren känns det bättre. Stygn avlägsnas från både arm och hals och kirurgen är nöjd. “Dette går så det suser!” utbrister han medan han slår ut med armarna. Nu får jag lov att äta fritt, sonden drar han helt sonika ut. Och det att få bort den mottas med skräckblandad fröjd. Jag blir nästan rädd. Nu ska jag alltså käka 2000 kcal per dygn utan hjälp! Jag inser plötsligt att det är första gången förtäring har varit ett problem. Normalt sliter jag med att sluta äta efter 2000 kcal. Vi firar med att dra och äta indiskt, jag beställer ris och en liksom rosagul sörja.

Nu kommer en rolig sak om fysiologin som jag inte anade; varje gång jag stoppar nåt i munnen är det som att bita i en citron! Oavsett vad jag äter. Det är som om smaklökarna är ovana vid mat efter tre veckor i träda. Och det är kanske inte så konstigt! Om man skulle rycka upp människor helt oväntat från sin semester och sätta tillbaks dom vid arbetsbandet/kontoret/bespisningen utan förvarning, så är det helt naturligt att de blir griniga och inte minns helt hur arbetet ska skötas. På tid att jobba igen, tänker jag hotfullt. Annars sätter jag nya lökar!

Så kommer då dagen som jag gruvat mig till. Onk-möte på sjukhuset.

Och det är på eftermiddagen! Jag prövar att intala mig själv att svaret redan är som det är, oavsett om jag i nuläget har vetskap om det eller inte. Dagen går och jag är lugn helt fram tills vi går in i sjukhusentrén. Då börjar kroppen och det autonoma nervsystemet att påminna mig om varför jag är där. Femton minuter försenad är han också, kirurgen. Femton minuter med svett, magknip och feberrött tryne. Till slut kommer han. Han sätter sig i stolen, jag sätter mig i den jävla läderstolen. Han lutar sig tillbaka och han drar inte ut på tiden. “Vi tog ut tre centimeter från insidan av kinden, och 29 lymfknutar”, säger han. “Det tog sex timmar. Och vi hittade inte en enda cancercell i preparatet. Med andra ord har vi gjort mer skada i ansiktet på dig än det vi hade behövt, men då hade vi ju inte facit i hand”. Jag känner att Karim tittar på mig. Jag blundar och känner att jag ler med hela ansiktet. Ett ful-filter-leende. Men det går bra. Ful-filtret kommer försvinna sakta men säkert. Och jag slipper strålning, smärtor, tandlossning och en säker långtidssjukskrivning!

När jag kommer hem utan sond hängande ut av snoken, hämtar vi sonen och går ut och firar med sushi. Jag äter den i små bitar med kniv och gaffel, men det känns helt ok. Saker är som det ska! På kvällen när jag ser mig i spegeln kan jag känna ett styng av irritation över att operationen kunde ha gjorts så mycket mindre. Får påminna mig själv om att för bara några timmar sen var min enda önskan att slippa vidare behandling, och att det kirurgen gjorde blev gjort för att minimera risken för strålning och senskador. Ser plötsligt att rynkorna mellan brösten är tillbaka! Whoop whoop!
Som sagt, det går framåt!

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

En reaktion till “Opererad 2 – eller – Rosa sörja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s