Photo by Amornthep Srina on Pexels.com

Allt är så bekant och tryggt. Venkatetern sitter i halsen, som den ska. På andra sidan sitter ett drän för att blod och vätska ska kunna komma ut. Det är diverse nålar i armarna och bandaget är på plats på vänster arm. Det luktar kemiskt och desinficerat, uppblandat med en svag kaffelukt som kommer från korridoren. Till och med sängkläderna är bekanta. Pumpar och slangar gör sitt för att fullända omgivningen. Jag har i sista delen av mammaledigheten längtat till det här; ukterna, miljön, jobbet! Enda skillnaden är att det nu är jag som är patienten.

Det tog ungefär sex timmar för kirurgerna att ta bort det väv från insidan av kinden som skulle bort, ersätta det med hud och blodådror från underarmen och sy på plats i munnen. De har tagit bort 29 lymfknutar och lämnat efter sig ett tolv cm långt ärr på halsen, från örat och fram. De skulle också ta hudskrap från höften för att fylla defekten på armen. När personalen kommer hittar dom inga spår av några sår på höftpartiet och räknar med att det blev litet nog till att bara sy ihop, det känns fint. Operationen gick iallafall bra och målet är att de har fått bort allt så att jag kan slippa vidare behandling, strålning. Familjen kommer nästa dag. Jag är ganska bedövad av trötthet och mediciner. Mamma har bosatt sig hos oss på obestämd tid för att avlasta. Sonen är på skolan, men mor, man och bebistjej dyker upp på rummet och det är så skönt att de får se mig. Att jag får visa att jag är ok efter omständigheterna. Vill gärna skona alla med att vara stark, är rädd att bebis ska sakna mig, är rädd för att bedövningen ska gå över och jag kan tänka klart. För just nu är det skönt att vara sliten och lägga över ansvaret på personalen. Min dotter på åtta månader kan jag inte krama fast jag prövar. Hon gnäller och prövar att stå, och hon vill dra i alla slangarna. Tårarna rinner över svullnader och plåster. Min mamma håller om mig. Jag tror att hon gråter också. För att hennes barn inte kan krama sitt barn. Det är det absolut svåraste just nu, bebisen sitter i sängen och vill komma till mig men det går inte. Jag går sönder en kort stund.

Jag får inte äta den tiden jag är här, utan får sondmat och dricka genom ett tunt rör i näsan.

Dag två är jag tung i huvudet och en sjuksyster undrar om det kan vara kaffebrist. Vill jag ha kaffe? För det hjälper ju. Jag känner mig som et frågetecken. Kunde sålt min själ till Hin Håle själv för en kopp kaffe, men får ju inte lov att dricka.. Sköterskan säger att jag såklart får det i sonden fram till jag får dricka själv. Vill jag ha mjölk i kaffet? (Frågetecken-minen igen) Spelar det nån roll, eftersom det går rätt ned i magsäcken? Min slappa hjärna tänker så det knakar och jag tror att jag aldrig har sett dummare ut. Syrran menar att det är gott för kroppen att få vad den är van vid, så jag tackar ja till mjölk. Efter en liten skrattsalva och en kopp kaffe med mjölk genom näsan känns huvudet och själva tillvaron lite lättare.

Jag blir som en sur, jättegammal människa som alla måste trippa på tå runt. “Jag måste vila”, muttrar surkärringen medan hon suckar. Så går hon helt sonika iväg.

Dagarna går, egentligen väldig snabbt. Jag vilar mycket, och är i ett töcken. Bebisen verkar inte märka att jag är frånvarande och det går att gosa med henne i sängen när hon kommer, dock med ett visst avstånd från ansiktet. Det är också skönt när dom går, då måste jag vila igen. Jag blir som en sur, jättegammal människa som alla måste trippa på tå runt. “Jag måste vila”, muttrar surkärringen medan hon suckar. Så går hon helt sonika iväg. Eller, så känns det iallafall.. Kvar sitter den trevliga och hövliga familjen som snabbt rafsar ihop sina grejer och säger hejdå på ett äckligt muntert sätt. En främmande kvinna i uppehållsrummet blir helt ifrån sig när jag tycker att hennes mat luktar gott och hon ser mitt stativ med sondmat. Hon får dåligt samvete. Min familj tar med sig våfflor och gottar sig med när de är på besök. Men det går bra så länge jag är mätt. Efter några dagar får jag en rumskompis som också har opererat kinden, men utsidan. Hon har en större utseendemässig defekt än mig, men hon får lov att äta! Vi tajmar måltiderna så att jag hänger upp en påse sondmat när hon ska äta, det är så gott att känna matlukten!

Kopplingarna som har tagit över min kropp, och fått mig till att likna en uppenbarelse från Man in Black, försvinner i takt med att dagarna går.

Först går dränet. Själv älskar jag att dra ut drän. Det var inte lika kul på denna sidan av bordet. Ja – hon informerade och gjorde det precis efter boken. Och ja – det tar en – låt mig upprepa – en sekund! Men den sekunden kändes det som att delar av halsen ville haka på och komma med ut i dagsljuset. Jag menar starkt att det sa “slurp” när hon drog ut det också, men det förnekar sjuksyrran. “Den var längre än vi trodde” skrattar hon och håller fram den dinglande, lätt blodiga slangen. Dagen efter tar de bandaget, när jag har sett det groteska ärret som ormar sig upp på handleden vill jag grina. Sen sover jag i en timme av ren utmattning. Dagen efter tar de venkatetern i halsen, mindre läskigt. Syrran komprimerar över vensåret i tio minuter (som sig bör) medan jag ligger på rygg i sängen. För att få tiden att gå diskuterar vi mitt glossy magazine “KK”, som ligger på bordet. Hon berättar vad hon och hennes vänner associerar den förkortningen med. Jag berättar att i Sverige står det för “KnullKompis”. (Nu också namnet på min blogg, men det visste jag inte då). Vi skrattar högt. Nu har jag bara sonden kvar. Det ska firas! Min rumskompis springer ned för att köpa baconkorv med ketchup och senap. Så ligger vi och fnissar i sängarna medan hon äter den i pyttesmå bitar med kniv och gaffel och jag insuper de flottiga, salta lukterna. Allt medan min påse sondmat fyller magsäcken.

När jag blir piggare går jag och mannen många turer i korridorerna och pratar. Jag har inte haft defekation (läs skitit) på typ fem dagar, och allehanda tilltag har gjorts för att få igång tarmarna som inte alls är så hjälpsamma som dom brukar. För mig som sjuksyrra är detta vardagsmat, och jag har många gånger pushat mina egna patienter till aktivitet för att starta tarmsystemet. Och jag tänker bannemig inte vara sämre själv. Vi traskar på. Mannen tycker att jag ska ta en snus och menar att det garanterat kommer att sätta fart på rörsystemet. Surkärringen i mig kommer fram på en gång (hon har också galghumor). “Du borde sluta med den skiten på en gång”, väser hon mellan tänderna. “Du kan ju för fan få muncancer”.