Intro – eller – Aldrig säg aldrig

Jag skulle aldrig bli sjuksyrra.

Jag har alltid vetat vad jag inte önskar med mitt liv, men mindre vad jag faktiskt vill! Det verkar ju diffust och lite genomtänkt. Men nu, sådär i efterhand, kan jag tänka att det ger ju fler möjligheter om man kan peta ut de få saker som inte tilltalar en, än om man gör tvärtom. Har du bara tre önskningar om vad du absolut vill i livet, blir det ju segt om du inte når de målen. Då ligger det liksom en värld för dina fötter med saker du bara är ljummet intresserad av. Eftersom jag har haft mina “aldrig” kan man ju nästan tänka sig att allt annat är överkomligt!

Som sagt. Jag visste iallafall vad jag inte ville göra i livet. Det första var att jobba som sjuksyrra. Gud förbjude. Nattjobb, helgjobb, dålig lön och allsköns kroppsvätskor.. Inte nog med det så är min mamma sjuksyrra och hennes kommentarer (och frånvaro på julaftnar och andra, för små barn, väsentliga dagar) har satt några mentala käppar i hjulet.. För mig har drömmarna lutat mer åt något kreativt och konstnärligt.

För det andra hade jag bestämt mig för att aldrig bli ihop med någon vars kultur eller tro inte matchar min egen. Politisk inkorrekt, inte sant? Men hör här! Jag menar, verkar det inte vara svårt nog för kvinnor och män att hålla ihop som det är? Jag tror inte helt på tesen att kvinnor är från Venus och män är från Mars, men hellre att kvinnor kommer från ett ställe där man behärskar multitasking, känsloprat och det att vara tydlig i sin kommunikation. Och män.. är helt enkelt inte därifrån. Dom är oftast inte ens från samma neighbourhood! Lägg så till en mix av olika tro, levnadssätt och traditioner på detta. Det kommer ju leda till att det blir massor att reda ut angående skolgång, omskärelse, klädsel, julfirande med glaserad spädgris (läs svin) och huruvida man bör imitera grodor och dansa runt en hednisk, blomsterklädd fallos på sommarens ljusaste dag.. Ni fattar vart jag vill komma?

Kvinnor kommer från ett ställe där man behärskar multitasking, känsloprat och  tydlighet i sin kommunikation. Och män.. är helt enkelt inte därifrån. Dom är oftast inte ens från samma neighbourhood!

Och så har jag så ledsamt många exempel på at det går åt helsike, och att det är svårt att bestämma vems regler som ska gälla..

Så om jag gängade mig med en muslim för eksempel? Hur hade det gått? (Jag är såklart medveten om att det är flera folkslag med kulturella skillnader som jag kunde valt att fokusera på här, men sannolikheten för att stöta på en tibetansk sherpa eller en amish-kille på stan är ju ganska minimal). Jag har till och med sagt en gång att “Jag kommer knappast sluta mina dagar med nån som heter Karim”. Och det här är inte bara egoism. Jag skonar därmed också en stackars “Karim” från att tvingas tackla en sådan ogudaktig livsstil som beskriven över. Jag är alltid tänkt att jag är allt för högröstad och liberal för att inte ge en troende hedersman svår huvudvärk.

(Min styvsyrra som är fem år äldre brukar skämtsamt säga att kvinnor och män inte har något tillsammans att göra överhuvudtaget. Hon föreslår att kvinnor och barn ska bo ihop, och att man kan ringa männen när man har uppgifter till dom av det manliga slaget. Vidare föreslog hon intimrum där man kan ses när lusten faller på. Och – jag tycker at hon har en poäng. Man kan verkligen förstå hur det kunde se ut om jag kärade ned mig i någon med mer strikt moral).

photo-1549406076-4bde1f3691e0.jpeg

Här måste jag tillägga att jag älskar att resa och ta seden dit jag kommer. Jag har många vänner från alla möjliga kulturer och mina ungdoms pojkvänner har geografiskt sträckt sig från Island till Latinamerika. Men det har varit viktigt för mig att leva med någon som delar mina värderingar och traditioner till en viss grad. Om jag ska sätta mig själv i et sådant generaliserande fack som jag placerar andra människor i, så hade det blivit något i stil med hobbybuddhist/hippie. Men utan den påfallande blommiga exteriören. Och ja, jag håller på med både energihealing, meditation och yoga.

Mitt sista “aldrig” har varit en gemensam nämnare för mig och min bästa väninna. Och antagligen mitt viktigaste. Vi. Skulle. Aldrig. Bli. Fotbollsmorsor.
Vilken mardröm. Stå där vid planen i ur och skur och se på en sport som är helt ointressant. Köpa egna lagtröjor i vuxenstorlek. Irritera sig på andra föräldrar som står och skriker, och vara tvungen att sälja våfflor i ösregn när man kunde suttit i soffan med en bok. Vi kunde gå på i evighet om nackdelarna med detta, på vår väg till yogan eller caféet eller det andliga mötet vi skulle på (och detta var långt före vi ens hade tänkt tanken på att någonsin skaffa barn..).
Barn har blivit sett på som några små tidskrävande, snoriga och ganska pinsamma varelser. Men jag, till skillnad från min väninna, har alltid räknat med och hoppats på att jag någon gång skulle få lust på barn. Under våra vilda, halvnakna och mest egoistiska år har vi haft, och har fortfarande till viss del, en gemensam föreställning om at det enkla är det bästa. Katter är därmed trevligare och mindre krävande än ungar och exempelvis hundar.

Men livet ger dig vad du tål, sägs det.

Eller för oss småspirituella; kanske vad du har sänt ut i form av tankar till universum? Jag är i skrivande stund mammaledig med mitt andra barn, min andra lilla pinsamma varelse. Min första lilla pinsamma varelse har rundat sju år och.. ja jäklar, jag måsta packa hans fotbollspåse! Och lägga fram fotbollskläderna till både mig och bebisen – det är ju cup imorrn! Bäst att be bästisen ta med extra kaffe så att det räcker till både oss och våra karlar, eftersom våra söner ska spela på samma lag. Det gäller att passa på nu, om några månader är mammaledigheten slut, då ska jag tillbaka till sjukhuset och de andra syrrorna. Då blir den blå, trånga fotbollströjan utbytt mot vita jättesäckiga arbetskläder – och båda alternativen är fantastiska. Därför avslutar jag skrivandet här. Men först ska jag väcka min man, Karim, från sin powernap. Han har haft lite mycket på jobbet i det sista, stackarn.

 

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

En reaktion till “Intro – eller – Aldrig säg aldrig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s