Ett barn blir till – eller – Du glömmer smärtan, säger dom

Vi möttes på VU, en nattklubb i Oslo. En kort stund efter mitt och mannens första möte blev jag gravid. Närmare bestämt efter två och en halv månad. Det kändes helt ödesbestämt och helt riktigt (och hände mest troligt efter en sen natt på ovanstående nattklubb). Jag hade inte väntat mig att min älskare skulle bli så glad över en oplanerad graviditet som han blev. Jag hade inte mött hans föräldrar. Min mamma visste inte ens att jag dejtade. Och själv bodde jag i centrum med min väninna.

För att göra situationen så bra och stabil som möjligt började vi speeddejta mellan våra respektive arbetspass för att ses så mycket som möjligt, och på fritiden var vi på utkik efter en gemensam lägenhet. Vi klarade ofta att tajma in 45 minuter tillsammans på café, mellan hans dagjobb och mina kvällsskift på restauranten. På helgerna var vi ute och festade på alkoholfri prosecco med våra vänner, eller såg på film och åt den maten som min mage önskade för tillfället. Jag gladde mig og gruvade mig till bebisens entré.

Graviditet och födsel. En glädjens tid. Man glömmer smärtan, säger dom. Men man glömmer så mycket mer än det..

Jag minns inte ens hur jag kom hit. Men jag hör att jag låter som en brunstig jak. Den typen jak som svär mellan värkarna.

Den stora dagen gick vi raka i ryggen in på Bærum sjukhus. Jag kunde inte undgå att kika på alla tunga blivande mammor som vaggade runt i sina blå sjukhussärkar, hängande över gåstolar, mer eller mindre svettandes och stönande. Ljud som påminde om en park full med jakar ljöd genom korridoren. Hade svårt att se mig själv i det tillståndet, så tunga och hålögda liksom. Jag kände mig ganska så fräsch fortfarande. Vi vilade och förberedde oss mentalt för födseln med skräckblandad fröjd. Och jag tänkte att snart, snart ska jag få uppleva detta makabra mirakel! Och jag undrar i mitt stilla sinne hur illa det kan bli?

En stund senare befinner jag mig i korridoren själv. I fin, blå sjukhussärk och trosor som kunde fått vem som helst att reagera, står jag och stönar över en gåstol. Den hålögda kvinna jag förvandlats till minns inte längre de andra mammorna. Jag minns inte ens hur jag kom hit. Men jag hör att jag låter som en brunstig jak. Den typen jak som svär mellan värkarna. 

Tillslut fick jag epidural och blev helt magiskt fri från smärtor. För att slå ihjäl lite tid började mannen kolla in utrustningen i förlossningsrummet. Slangar, kablar och maskiner hänger ju överallt.. Det är som att vara inne i ett UFO. Lagom harmonisk miljö när man är smärtlindrad nog för att lägga märke till den. Så mycket teknologi, ocharmerande men nödvändigt. Och tryggt.

Tiden går. Det blir morgon. En av maskinerna printar sakta ut et papper som efter flera timmars värkarbete börjar bli ganska långt. Barnmorskan och hennes team är inne och pysslar, trykker på knappar och övervakar. Jag tror pappret var över en meter när mannen började läsa på det. “Oj”, säger han. “Längst upp står det vad barnmorskan precis gjorde och vad hon mätte. Det är en slags uppsummering av hela förloppet, helt fram till nu”. Han verkar lite fascinerad, och flinar medan han skummar igenom pappret. “Läs nedifrån” säger jag. “Kolla vad som står först!” Jag börjar få tråkigt efter all väntan, men detta var kul! Nu har vi nåt att pyssla med.

Mannen bleknar när han läser.

Nederst på pappret med svarta bokstäver står det faktiskt ”VU 03.45”. Han tittar upp på mig och säger förbluffat; “HUR KAN DOM VETA DET!?” Glimtar av när bebisen blev till drar snabbt genom huvudet. I mitt tilltufsade tillstånd börjar jag tycka att teknologin är lite läskig. Vi tar upp detta privata (och lite fyllesnuskiga) tema med vår barnmorska, som skrattande säger att maskinen inte går långt tillbaka i tiden som nio månader. VU betyder tydligen vaginal undersökning, och den utfördes 03.45. Idag. Det tror jag inte ett dugg på. Hon sveper ut ur rummet, fortfarande skrattande, säkert för att hämta nån annan grej som kan mäta nåt annat som skedde långt före vi kom hit.

Redan samma förmiddag har jag glömt smärtan. Jag har glömt hur sjukhuset ser ut. Jag minns så lite av hela förloppet. Allt kan sammanfattas i ett koncentrat av bara svett, ögonblicksbilder och känslor. Jag önskar att jag kunde tappa upp det koncentratet på flaska och ta fram det för att minnas. Det jag kommer ihåg mest av hela processen är den här pappers-historien, och som tur är; det ögonblicket när vår son äntligen kom ut till oss.

Nu, sex år senare önskar jag att vi hade sparat på det jäkla pappret, det hade varit kul att visa för sonen när han blir äldre og vet vad som kan hända efter ett nattklubbsbesök. Men, men.. vi tröstar oss med att vi iallafall har många roliga bilder från födseln.

“Det hade varit kul att ha en bild av dig när du satt med den stora, runda magen på den där gigantiska medicinbollen”, säger mannen och sticker ut huvudet från badrummet. “Vilken jävla boll?!” ropar jag, men han har redan stäng dörren.

Attans.

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s