Cykelsäkerhet från en mammas perspektiv – eller – Spandexfjantar

Det hade varit fint att kunna släppa iväg vår son till skolan på egen hand, men jag är livrädd. Inte för kidnappare eller mobbare. Inte för biltrafiken och alla korsningar. Inte ens för den galna, spastiska ekorren som härjar i grannlaget. Utan för cyklisterna! Alla som har barn och bor vid en kombinerad cykel- och gångbana – iallafall i storstan – lär vara eniga med mig. Jag pratar inte om de fina ungdomar, småbarnsföräldrar eller gamlingar som kommer körande för njutnings skull på vanliga cyklar. Jag pratar om de som är utstyrda med trikåer som matchar cyklarna, de som tror att de äger vägen, de som tävlar mot sig själv och alla de kör förbi. De som inte plingar när de kör förbi min son och hans vänner på sex år, men ljudlöst och ohyggligt fort svischar förbi så nära att det fladdrar i håret på småkillarna.

Vad sker den dagen ett fint löv fladdrar förbi, eller en rolig katt hoppar fram, och de här småkillarna vänder sig runt lite plötslig?

Vad sker den dagen ett fint löv fladdrar förbi, eller en rolig katt hoppar fram och de här småkillarna vänder sig runt lite plötslig? Det blir inte kul för någon, inte heller trikåfjanten som sitter fast med skorna på sina pedaler. Gud förbjude att ha en ringklocka på cykeln – det sinkar säkert farten! “De” ser oftast ut som män mellan 40 och 60. Vilket också är også det genus som ser absolut fulast ut i trikåer.

En av dem är min man.

Eller, han ser ut som i beskrivningen över, men hävdar bestämt att han är snäll och respektfull i trafiken. Han har ju barn själv! Särskilt hävdar han detta när vi kommer hem från skolan och jag pratar om att lägga ut spikmattor på cykelbanan. Jag vet att min man är fantastisk, men jag kan inte hjälpa att jag ryser när han drar på sig det som liknar brottartrikåer (han borde ha blivit van vid min granskande, tvivelaktiga blick vid det här laget). Nu går det mot höst och mannen skal på en två timmars cykeltur. En av de sista för i år. Han går runt och klagar på att det snart blir för kallt för att cykla, medan han drar på plagg efter plagg som jag inte förstår meningen med. Vinterhalvåret är ett fint år.

activity bicycle bike biker

Men hans två timmar drar ut på tiden i bara påklädning och förberedelser. Efter att ha trampat runt mellan hall, sovrum och bod tror jag att han aldrig ska bli färdig. Jag bär runt på bebisen och undrar vad jag ska hitta på de närmsta timmarna som cykelänka. Lite tråkigt blir det kanske. Saknar helt plötsligt jobbet. Inte för att jag känner att tristessen tränger sig på, men kanske för att mannen går förbi igen, nu med massa slangar hängande ut ur sin dräkt fästa till en slags stor vattenpåse, misstänkt likt urinpåsarna på min arbetsplats.. Gud, inte säg att ”de” inte ens stannar för att slå läns?! Men han fräser att det är en dricksflaska.

Nej, jag kommer aldrig joina den typen mentala cykelklubb. Känner mig lite hård och orättvis nu. Jag ser faktiskt miljöfördelarna, träningssyftet, det att slippa sitta i kö, inte minst slippa bidra till kö, och hundra diverse andra positiva aspekter av cyklingen. Men varför måste den komma med en attityd? När jag var gravid med försteman cyklade jag på en gammal cykel utan växlar i konstant uppförsbacke på väg hem från jobb. I vanliga kläder. Med ringklocka. Jag mådde bra av det också. Bara för att man hör på hiphop behöver man inte klä sig som Eminem. Eller bete sig som honom.

Och kanske man ska tänka på det här med eventuella olyckor. Våra barn är inte några olydiga skitungar. De har fått stränga besked att gå rakt på riktig sida av cykel/gångbanan. Men barn är uförutsigbara, det bör alla vuxna förstå. De färreste av oss vill skada ett barn. Om jag hade varit “de” hade jag också tänkt över – för min egen del – hur det kan möjligens kan upplevas att krocka med en hjälm som ser ut som en champinjon, och som liksom bara sitter som en kork över fontanellen.

Nu ser det ut som om mannen äntligen är färdig. Han vinkar och ler vid dörren, med musiken i öronen. Då känner jag att jag mjuknar lite. Jag älskar honom. Och jag tycker det är kul att han hittat en träningsform som han verkligen gillar. Och jag hoppas att han kör försiktigt och njuter av turen trots min skepsis. Jag slänger en kärleksfull blick mot dörren. Det sista jag ser är hans bakdel när han äntligen lyckas sticka ut ur huset.

Fasen. Glömde jag att säga att “de” har integrerad bajsblöja i sin tajta spandex?

Publicerat av

Jag är en nästan vuxen kvinna, fastklämd mellan frihetslängtan, man och två vackra barn. Saknar ibland att läsa lite verklighet mellan alla texter och bilder om skönhet och perfektion. Jag har svårt för det som är för sockersött och intetsägande. Men älskar ärlighet, högljuddhet och kontraster. Likaså realitet och en aning svart humor. Det här är min personliga dagbok, skriven för mitt eget välbefinnande och med lite hobbyavsikter. Men det är kul att dela. Läs, känn igen dig eller inte. Skratta högt eller gråt. Tyck om det. Och om du inte tycker om det så är det också okej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s